Cines blogg

Lämna bort ett barn, hur kan man lämna bort ett barn ? Eller hur kan man dela på ett syskonpar, och "förbjuda" dem att träffa varandra ? 

Jag har en bror, vi blev delade när jag var i 4-5årsåldern han var då 1-2. (Våra föräldrar skilde sig.)

Vi har knappt träffats sen dess ( i ca 50 år.) Min bror bodde hos vår pappa och jag hos vår mamma.

Min brors förra flickvän gjorde ett försök, men han ville inte, han har någon typ av agg till mej, jag vet inte vad det är.

Hans nuvarand fru har samma inställning som han ????

Detta fenomen går väl i arv, min mormor lämnade ifrån sig sin förstfödda. Hon är förståndshandikappad, så det var hennes ursäkt, och om jag är rätt informerad var hon född utanför äktenskap, innan hon träffade min morfar.

 

Hela min uppväxt är "skruvad"

Min minsta dotter fyllde år igår, hela 13. 

Mormor,morfar, farmor,farfar, faster och farbror kom som vanligt. Men hon har ju en storasyster som inte har varit på en enda av hennes tretton födelsedagar. Inte ett enda litet kort på posten har det heller kommit. Det enda man kan printa ned är, grattis Emilia på facebook, inte ett ord mer. Annars är man mer frikostig med orden eller tecknen. Förstår inte detta, kan  man inte anstränga sig någon jävla gång. 

Det här bloggandet är ganska så osammanhängande, men det finns kanske någon som kan sätta ihop det på något sätt, och kan förstå varför jag är den jag är. 

Jag har genom åren haft det mycket svårt att knyta an till folk, har liksom inte vågat. 

Som jag i mitt tidigare inlägg  nämde, så sökte jag hjälp, men istället för att hjälpa mig så talade personen om min situation för hela min arbetsplats.

Man blir ju då ganska så inåtvänd och misstänktsam mot omgivningen. Fast jag igentligen är en givmild och snäll person,( vill tro att jag är). 

Jag kom loss ifrån skiten, men inte med hjälp av andra, "mannen" flyttade av egen vilja. 

Men jag och min dotter hade tagit ganska så stor skada av att bo ihop med honom.

Och jag och framförallt min dotter har  tagit stor skada av att jag har vuxit upp i de förhållande med slag och hårda ord.

Och jag har under alla år mörkat om den bistra sanningen. 

Vill egentligen inte blotta min mamma, men tyvärr är det så, hon har förvisso hjälpt mej i många andra situationer men när man är ett barn och blir slagen eller behöver hjälp för att man blir slagen av någon annan så är det ingen tröst. 

Konstigt, tänkte skriva av mig lite här, men det tycks vara så att bara vetskapen om bloggen få mej att må bättre. Eller så är det så att mina upplevelser är en del av mitt liv som jag få leva med och att jag liksom fixa det på något sätt.

Men jag har ändå nog behov av att prata med någon, med tanke på att det kommer över mig ibland.

 

Nu undrar säker en eventuell läsare. Vadå?

 Ja inte nog att man fick en del slag som barn, jag träffade en "man" som var rätt snabb med näven.

Jag sökte hkjälp nångång av de som jag trodde var mina vänner, men icke, ville även att mina föräldrar skulle hjälpa mej: Men jag fick reda ut mina problem själv, var svaret. 

 

Inte så lätt när man sitter i skiten

Har funderat mer på det med bekräftelse, kan det vara så att de som skriver bloggar söker bekräftelse genom dem??

Likaså facebook, man skriver uppdateringar och kolla om någon gillar eller kommentarer.      Klart att det är så

Själv skojar jag runt och slänger med ord hit och dit, men det är inte alltid jag tål att någon gör så mot mig, får alltid funderar lite skojar de eller menar de vad de säger. Osäker JA, dålig självkänsla JA. 

 

Kommer att ha rubiken Terapi på alla mina inlägg ett tag framöver, jag behöver "prata" av mej lite.

Glömde en sak innan, Jag, även JAG behöver bli bekräftad. Oftast är det bara de som "skriker" som får det, även vi TYSTA.behöver det

Det är inte lätt att vara liten, man påverkas och präglas av sin omgivning och föräldrar. Ett självförtroende kan raseras av en enda kommentar. Kan  sedan vara mycket svårt att bygga upp oavsett av vad någon säger, för man tror inte på vad de säger. En uppväxt men hårda ord och slag gör ju inte saken bättre. 

I början av vuxenlivet är det då lätt att man tar efter, man kan eller vet inget annat. Men som tur är så kommer en del på andra tankar och förstår att detta är fel, förhoppningsvis innan omgivningen inte har tagit allt för mycket skada. 

Frågan är varför vissa blir offer, lyser det offer om dem ??